VÄRLDENS BÄSTA KALLE LEVER VIDARE!
Det har känts lite fruset i själen sedan min förläggare Kalle Hägglund gick bort i vintras. Jag saknar honom, jag kommer alltid att sakna honom! Det är inte konstigt att ett sånt energiskt och frustande kraftverk till mänska lämnar en del vemod efter sig.
Kalle Hägglunds bidrag till kultur-Sverige är rikt. Han gjorde så mycket (speciellt för tryck och yttrandefriheten) att han nu i efterskott borde bli rejält uppmärksammad, åtminstone bevärdigas ett teveprogram eller nåt. Själv var han en anspråkslös själ och väl medveten om att han inte var kulturetablissemangets kelgris. Många förknippar Kalle mest med utgivningen av Hitlers ”Mein kampf”, och det är oundvikligt. Fast det är inte så lite synd, för han gav ut så mycket annat av humanistiskt värde och litterär kvalitet. Nobelpristagaren Jaroslav Seifert till exempel!
Vissa såg mest det stridbara i hans personlighet. Den munvige Boxar-Kalle (kortbent som kulturminister Pagrotsky men definitivt ingen fjäderviktare) som gång på gång damp i golvet men reste sig på 9. Oavsett om motståndarna använde sig av fair play eller tjuvknep så hade Kalle alltid svar på tal. Han var som i den gamla låten med Hansson de Wolfe United, om ni minns den: ”Iskalla killen (full med mänsklig värme)”
Ja, vi som lärde känna Kalle lite djupare märkte den där humorn och värmen. Favoritpoeten hette Dan Andersson. Kalle drogs till ljuset från dennes svarta ballader. Där i ensamheten vid stockelden med granskogssuset i öronen tände han gärna sin pipa. Annars kände han sig alltid mer hemma bland ”det enkla folket” än hos de höga fina herrarna. Han var trogen Röd Front men frisinnad som få. Så var han aldrig ogin mot präster, han gav ut böcker av flera stycken, kvinnoprästmotståndare därtill. Förresten tror jag att Kalle (speciellt under sin sjukdomsperiod) anade att döden bara var en port till något annat, lysande, något som för oss ”är bortom och fördolt i dunkelt fjärran”.
Glädjande för många är att den stiftelse (Klavrekultur) som Kalle själv initierade nu driver hans livsverk vidare. Precis som Ture Sventon och Bert Karlsson älskade Kalle semlor och vem vet, kanske firar han nu med en extra gräddig änglavit variant med massor av mandelmassa. Hej å hå! Som han brukade säga. Men nåt sinne för finanser, det hade han inte. Det kvittar för nu behöver inga deklarationer lämnas in längre. Kanske kronofogden knackar på himlens dörr och låter meddela: ”Karl-Erik Hägglund, du är skuldfri nu!” Självklart bjuder då Kalle in sin gamle fordringsägare. Som en försoningsgest sjunger en ängel ”Omkring tiggarn från Luossa”.
